Förkylda funderingar

Ungefär så här känner jag mig nu. Rinnig och grå. Jag är typ aldrig sjuk, men nu var det visst dags. Snuva och hosta, men ingen feber, som tur är. Dock halvdan sömn på nätterna, på grund av ovan nämnda symtom.

Inte mycket till stunder i skogen nu heller. Men de korta minuter jag går längs Karlavägen till Radiohuset noterar jag varje dag hur naturen beter sig. Och vi människor.

Upptäckte till exempel en anarkistisk liten avstickare från grusgången. Demokrati, lathetens effekt, pöbelvälde, majoritetsbeslut eller just anarki? Diskutera i smågrupper!

Ja, sen var det rapporteringen om stunderna ...:
v42
må - 7 min park
ti - 5 min park
on - 20 min park
to - 10 min park
fr - 8 min park
lö - 7 min park
sö - 0 min (8 armhävningar)
= 57 min park

v43
må - 2 min park
ti - 10 min park
on - 15 min park
to - 10 min
fr - 0 min
lö - 0 min
sö - 3 min park
= 40 min park

Mest park nu, alltså ...

Nu tänker vi framåt i stället

Då förra veckan var ett riktigt bottennapp - på många sätt - tänker jag att det bara kan gå uppåt nu. Jobbet i Stockholm har den effekten på mig, att jag inte tar mig ut i naturen. Det måste bli ändring på det. Både för min heder och min hälsa (mental och fysisk).

Håll tummarna!

De skamliga siffrorna från de två senaste veckorna.
v40
må - 0 min
ti - 3 min park
on - 17 min park
to - 7 min park
fr - 5 min park
lö - 5 min park
sö - 29 min skog, park, elljusspår
= 1 h 6 min

v41
må - 0 min
ti - 2 min park
on - 7 min park
to - 0 min
fr - 0 min
lö - 7 min park
sö - 6 min park
= 22 min ... All time low igen. Skammen fyller min kropp!

Obs! Jag var faktiskt ute och sprang igår, dock tyvärr inte i någon natur ...

Älska Antony Gormley

Idag visade tågfönstret ett höstigt landskap, vars färger dämpades av ett grådaskigt väder. Vackert. Igår var jag ute i spåret och slogs av samma sak. Naturen är så häftig. Ständigt i förändring, nya färgskalor, nya former växer fram. Doftar alltid olika, beroende på temperatur och väder. Igår var luften mättad av fukt och löv på marken. Förruttnelsen är i full gång och det luktar inte avfall, bara gott. Nästan så jag skulle vilja ha den buteljerad.

Nog om det. Jag lovade ju att dela med mig av min galleriupplevelse!

Så här:

En av mina stora idoler bland konstnärer är britten Antony Gormley (ja, han finns med i listan till höger). Fram till i slutet av september ställde han ut på Galleri Andersson/Sandström i Stockholm.

Efter att ha krånglat mig genom Röda bergen och fram till Hudiksvallsgatan, in på en gård, kunde jag öppna dörren och kliva in. In i den magiska Gormley-världen.

Jag får samma känsla i kroppen när jag ser Gormleys konst, som när jag hör Steve Reichs 60- och 70-talskompositioner. Det pirrar i magen, samtidigt som jag blir helt lugn. Lycklig. Jag vet inte varför. Kanske är det för att jag gillar kopplingen mellan matematik och konst, vad vet jag ...

 ... eller så har det med den andliga, filosofiska dimensionen i deras verk. De har något hypnotiskt över sig. Jag dras med.

Eller så kanske jag bara gillar att hitta ordning och reda i ett synbart kaos. Jag gick därifrån med ett leende på läpparna och ett lugn i sinnet. Full av inspiration.