Älska Antony Gormley

Idag visade tågfönstret ett höstigt landskap, vars färger dämpades av ett grådaskigt väder. Vackert. Igår var jag ute i spåret och slogs av samma sak. Naturen är så häftig. Ständigt i förändring, nya färgskalor, nya former växer fram. Doftar alltid olika, beroende på temperatur och väder. Igår var luften mättad av fukt och löv på marken. Förruttnelsen är i full gång och det luktar inte avfall, bara gott. Nästan så jag skulle vilja ha den buteljerad.

Nog om det. Jag lovade ju att dela med mig av min galleriupplevelse!

Så här:

En av mina stora idoler bland konstnärer är britten Antony Gormley (ja, han finns med i listan till höger). Fram till i slutet av september ställde han ut på Galleri Andersson/Sandström i Stockholm.

Efter att ha krånglat mig genom Röda bergen och fram till Hudiksvallsgatan, in på en gård, kunde jag öppna dörren och kliva in. In i den magiska Gormley-världen.

Jag får samma känsla i kroppen när jag ser Gormleys konst, som när jag hör Steve Reichs 60- och 70-talskompositioner. Det pirrar i magen, samtidigt som jag blir helt lugn. Lycklig. Jag vet inte varför. Kanske är det för att jag gillar kopplingen mellan matematik och konst, vad vet jag ...

 ... eller så har det med den andliga, filosofiska dimensionen i deras verk. De har något hypnotiskt över sig. Jag dras med.

Eller så kanske jag bara gillar att hitta ordning och reda i ett synbart kaos. Jag gick därifrån med ett leende på läpparna och ett lugn i sinnet. Full av inspiration.