Axlarna ner, humöret upp

Hälsade på granen och bäcken i kväll igen. Helt ensam. Sus i grenarna och porl under snön. Som balsam för själen. Plötsligt är det värt varenda sekund.

Nollresultat 1

Ok. Noll minuter i dag. I stället var jag runt och letade ny soffa och tv så långtifrån skogen man kan komma. Noll stimulans av kreativiteten där, kan jag säga.

Kompensationen blev 25 armhävningar och 16 situps. Jag är i dålig kondition. Minst sagt. Och de övningarna var väsentligt mycket tråkigare än stunderna i skogen. Dock är antalet kilon på min kropp statiskt. Ingen uppgång i alla fall.

Och jag fick med mig hem en fin ärvd hylla till ateljén.

En får glädjas åt det lilla.



Ps. Tack för pepp, berättelser och fina förslag på lösningar, ni som har kommenterat!

Det går inte bra nu

Inte mycket till stund i dag heller. Eller kreativitet för den delen. Tolv minuter i parken. Och det mest kreativa är väl att jag tog en massa bilder på skridskobanan. Som blev alldeles för suddiga.

Dåligt. Dåligt. Dåligt. Var är mitt flow? Var är entusiasmen?

Pessimisten tittar fram

Sitter i soffan i vårt kaosartade vardagsrum. Saker överallt. Vi möblerar om och grejerna flyttas fram och tillbaka mellan tre olika rum.

Just nu, så här innan läggdags och jag bara har varit ute i parken i fyra minuter, känns det ganska hopplöst att klara av den här utmaningen.

Jag behöver lägga tid på att leta möbler och annat i stället för att springa i skogen. Vill ägna tid åt att skapa, men efter jobbet splittras kvällen upp av middag, aktivitet, räkningar och stund i skogen. I nuläget kommer jag att svara nej på grundfrågan i utmaningen. En tvångsmässig stund i naturen varje dag främjar inte kreativiteten. Den är som en bajskorv i potatismoset!

Just nu.

Men, men. Det kan väl vända, antar jag.

En vecka med för små stunder

Så sprack det. Skit. Jag hade behövt vara ute i en och en halv timme idag för att nå upp till tre timmar, men efter att vi hade burit hyllor, skåp och soffa hela dagen (vi håller på att möblera om hemma för att få till en riktig ateljé åt mig) orkade jag inte. Det blev bara 36 minuter effektiv tid i "skogen".

Vad händer då?

Det hade jag inte tagit med i reglerna från början ... Får revidera lite. Till att det ska vara minst tre timmar i ett slags snitt. Om jag bara är ute två timmar en vecka måste jag vara ute fyra nästa, för att kompensera. Och tvärtom. Jag får inte hamna på minusresultat i totalsumman.

Denna veckas stunder i skogen:
må - 10 min park
ti - 29 min skog + park
on - 15 min park
to - 23 min skog + park
fr - 10 min park
lö - 5 min park
sö - 36 min park + skog/elljusspår
= 2 timmar och 8 minuter

Jag åkte inte. Promenerade snällt bredvid.

Veckans alster blev återigen ett par torgvantar/handledsvärmare, precis som för två veckor sen. De ska ges bort till en vän som fyllt år, så jag lägger inte upp någon bild här. Förhoppningsvis kan det bli annat än virkade grejer framöver ...

Kungens mössa och mina två

Häromdagen diskuterade P4 Morgon den stora snackisen "kungens pälsmössa", som visade sig vara tillverkad i Örnsköldsvik. Programledarna konstaterade att kungen hade en möss-kompis på redaktionen ... Moi!

Ljus rävpäls från Ingeborg.

Ursprunget till min mössa har jag dålig koll på, men den är mig väldigt kär, eftersom jag har ärvt den gigantiska kreationen i fjällrävpäls (eller är det silverräv?) av min farmor Ingeborg som nu kvittrar i himlen. Hon hade den alltid på vintrarna när hon skulle vara extra tjusig. Den satt annars på en sån där hattstock i plast för att hålla formen.

För någon dag sen bar jag min andra vintermössa, en kosackinspirerad historia i svart fuskpäls, men P4 Morgon-redaktionen hävdade fortfarande - om inte ännu starkare - att jag och kungen delar möss-smak. Nåja. Det bjuder jag på. Lika höljt i dunkel är ursprunget till kosackmössan som rävmössan. Och den är mig lika kär, eftersom jag ärvt den av min mamma, som var skitsnygg i den på vintrarna under 1970-talet.

Svart fuskpäls från mamma.

Två fina kvinnor. Två störtsköna och varma mössor. Klart jag är glad och stolt bärare av kungens kompisar. De åker på när det är fler än fem minusgrader. I skogen eller på krogen.

Nu är det dags för dagens stund. På med mössan, det är kallt ute!

Jag, en stigkramare

Det börjar likna ett förhållande. Skogen och jag. Den första förälskelsen har gått över. Pirret och glädjefnattet har omvandlats till en mjuk känsla i magen och en varm kärlek. Som om den omfamnar mig varje gång jag kliver in. Kanske extra passande idag, på Kramens dag.

Och stigarna. De är som skogens ådror.

Envist upptrampade, trevande, stigar som snirklar, stigar som snön suddat ut, breda och smala stigar. Plötsligt bara finns de där. Någon har valt att sätta sina fötter eller hovar längs just den här sträckningen. Och så någon till och ytterligare någon. Och lika upphetsande som det är att trampa upp en egen stig, lika tillfredsställande är det att "hjälpa" någon som börjat, men fått sina steg översnöade.

I kväll checkade jag av båda två.

Tyvärr var mörkret för kraftigt för att föreviga dem, men utsikten bjuder jag på. Där jag kände mig som en spejare som spanar ut ur skogsbrynet, på hemligt uppdrag.

Virkad kulpåse veckans alster

I den här ordningen var det tänkt: en stund i skogen, klippa mig (jag kör med trimmer), hämta kvarglömda accessoarer på fik, virka, kolla bandymatch, städa, virka, gå på pub-quiz, virka, blogga. Nåja. Jag hann hälsa på i skogen och klippa mig innan bandymatchen. Innan och efter pub-quizen hann jag virka. Städning och hämtning rationaliserades bort. Trots mina tvivel, klarade jag veckans dos.

Veckans alster är kulpåsarna. En helt färdig och två påbörjade. De är en dryg decimeter höga och knappa decimetern breda. Tyvärr virkar jag lite på känn, så jag har inte utarbetat något mönster än.

Man kan väl säga att principen är ungefär så här:

• Lägg upp 4 lm, fäst med smygmaska i första maskan så du får en rundel.
• Virka 2 fm i varje maska första varvet och likadant varv 2.
• Virka varannan 2 fm/1fm i varje maska varv 3.
• Sen börjar det bli lite vagare ... Öka lite glesare några varv, beroende på hur bred bas du vill ha på påsen, alltså hur rymlig du vill att den ska bli.
• När du vill börja få en kant på påsen, dvs en böj uppåt, börja virka fasta maskor rakt av i några varv (utan att öka). Då kommer rundeln så småningom att bilda en mjukt uppåtvikt kant. Efter några varv (beroende på hur hög du vill att påsen ska vara) minskar du 1-2 maskor per varv. Virka även emellanåt gärna något varv utan att minska. 

Bandet/dragskon drar du igenom stolpvarvet, varannan under varannan över.

• När du nått den höjd du vill, virka ett varv med stolpar. Avsluta stolpvarvet med en smygmaska i första stolpen för att jämna ut höjden på varvet. 
• Om du vill, virka smygmaskor eller fasta maskor som avslutning på påsen. 
• Trä in ett band/snöre/garn i hålen (varannan över, varannan under) som bildats av stolpvarvet.  
• Knyt ihop. Färdigt!

Ungefär så. Påsarna kan användas till allt möjligt. Jag har småpengar i en, ringar i en annan, armband i en tredje ... Kompisar jag virkat åt har gett dem till sina barn, som har kulor i dem. En behändig liten påse, helt enkelt!

För övrigt ser mina stunder i skogen ut så här den här veckan:
må - 2 min park
ti - 24 min skogsdunge
on - 10 min skog
to - 7 min park
fr - 10 min park
lö - 1 h 36 min skog/park
sö - 47 min skog/park
= 3 timmar och 16 minuter

Makalös utsikt från dagens stund i skogen. Himlen, den himlen ...

Efter gårdagens och dagens stund, måste jag säga att vintern, med sina snötyngda grenar och vita, lugnande täcke, är ofantligt vacker.

Andra veckan klarad.

Genom en halvmeter snö

Det är skönare att göra en egen stig i pudret än att gå i den som någon annan har trampat upp. Jag gjorde två helt nya i kväll. Offpist i parken, liksom. På väg tillbaka mötte jag två hundar som nyfiket nosade där jag hade brutit ny mark.

Kan jag räkna det som ett alster? Kanske för en hund. Inte annars.

Trögheten dyker upp

Hm. Det här känns inte stabilt. Det är torsdag och jag är uppe i 43 minuter hittills den här veckan. Inte har jag varit särskilt kreativ heller. Var på #juntsvall i kväll och hade himla trevligt. (Tog vägen genom parken i sju minuter.) Så mycket till alster blev det dock inte. Rev upp åtta varv på en halsduk, virkade tre, samt påbörjade en kulpåse. Inget färdigt.

Jag känner mig stressad av att försöka hinna med både tid i naturen och ateljéverksamheten. Hur ska jag orka? Stunderna "i skogen" ger mig verkligen massor, men det känns samtidigt som om de tar tid från skapandet.

Det här kan bli ett rejält magplask ganska snart.

Vuxen hos barnen i snön

Jag måste gå åt något annat håll snart. Till någon annan skog. Vid skolan finns det väl träd?

Det är mer än minus tio och mina kinder bränns nästan av kylan. Oändligt långsamt singlar små snöflingor ner och pockar på uppmärksamhet i gatlyktornas sken. Det knarrar under fötterna. Jag går över gatan och in genom en öppen grind, in på skolgården. Där står täta tallar och granar med rejäla stammar och sträcker sig högt mot himlen. Som om de vakar över gården. Marken omkring dem kryllar av spår efter små fötter. I mitt huvud kan jag höra hur det stojas på rasterna. Här och där vid flera av träden står stora tallkvistar lutade mot stammen och formar små kojor.

Barn som pratar med varandra inne i kvistkojan, barn som gömmer sig, barn som springer, barn som bygger i snön, barn som skrattar så de kiknar. Barn som motvilligt går in till klassrummet igen.

En bit bort bland träden är en höjd som sluttar kraftigt. Någon har släpat en snowracer (eller bob, som vi sa ibland när jag var liten), men inte ända upp. Vad hände? Tog rasten slut? Var det för jobbigt?

Några få steg med mina vuxna ben i tjocka täckbyxor tar mig lätt upp på toppen av den branta kullen. Tittar ner bakom mig. Ser ett sammelsurium av små fotspår. De har varit ivriga att komma upp. Även utan kälke.

När jag vänder mig om ser jag kanan, formad av många overallklädda rumpor och magar. Den går genom högt fruset gräs ner till en stor plan.

Jag är vuxen, det är mörkt, ingen ser mig. Nu gör jag det.

Wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih!

Nere. Lycka.

Jag fortsätter min promenad ut ur skogspartiet, runt planen och genom min gamla skolgård. Leendet från att åka kana möter mina tårade ögon och en klump som plötsligt känns i halsen.

Träden är enorma. Det var längesen jag gick i skolan.

Pimpning på gång

Ehum, det här med ett färdigt kreativt alster varje vecka. Jag skulle ju komma igång med alla mina skapandeprojekt i och med min nyvunna energi och inspiration från naturen ... Går halvdant hittills. Jag har påbörjat en slags pimpning av en IKEA-tavla vi köpte på Erikshjälpen. Vi tyckte den var jättefin först, men har sen sett den lite överallt och då försvann liksom tjusningen. Fram med Posca-pennorna och gå lös på den, tänkte jag! Är inte färdig än.

Work in progress ...

Men jag har faktiskt avslutat ett alster också! Inte mitt mest kreativa ögonblick, men ett par virkade torgvantar/handledsvärmare som mamma har beställt blev klara ikväll. Hon har fått ett par tidigare, men ville ha ett par med "mer pärlor" på. Jag sydde fast smågrejs tills jag inte iddes längre ...

Färdiga, med pärlor och allt.

Jag virkar de där torgvantarna i olika garn lite då och då, efter ett mönster från Virkaholic (är osäker på om det var där mönstret kom ifrån från början, men där finns tydliga instruktioner i alla fall) och ger bort till kompisar. Superenkelt! Och perfekt för om man har bara lite kvar av ett nystan. Det gillar jag. Just de här blev inte mina snyggaste, men jag tror att hon kommer att bli glad för dem ändå. Jag har pimpat dem en aning med stolpvirkade kanter och pärlor, men det kan jag kanske visa en annan gång.

Andlöst vacker eftermiddag

Det där med ljuden i skogen. Idag lät mina steg dovt knarriga i den tjocka mjuka snön, som gjorde alla spetsar runda. Marken såg ut som när man flyger ovanför molnen och tittar ner. Stenarna som sovande Mumintroll, trädgrenarna som om de hade stora vita vantar på sig. Plötsligt hör jag en hackspett (spillkråka tror jag) som ettrigt knackar i en stam. Förgäves försöker jag hitta den med blicken. På väg ut ur skogen en timme senare hörs den igen.

Efter bara en vecka känner jag mig alldeles uppfylld av alla vackra syner, ljuvliga ljud och all luft jag fått in i lungorna. Det kan bli ett riktigt bra år.

Märker att det här börjar likna någon slags bildblogg. Det var inte meningen, men jag blir så himla betagen av naturen när jag är ute! Kanske kan det ses som en del i den kreativa utvecklingen att jag inte kan låta bli att fotografera ... Jag ser bilder överallt.

Ok. Veckan är över och jag lägger ihop stunderna:
sö - 1 h och 24 min skog (jo, jag räknar in den dagen i första veckan)
må - 30 min skog
ti - 16 min park
on - 15 min park
to - 44 min park (och lite skog)
fr - 12 min park
lö - 5 min skog
sö - 1 h och 9 min skog
= drygt 4 timmar och 30 minuter

Första veckan klarade jag. I alla fall när det gäller tiden.

Pudret som får öronen att vila

Efterlängtad snö. Det händer något med stämningen utomhus när den kommer. Tystnaden blir kompaktare, ljuset mer mystiskt. Plötsligt hör jag en väldigt liten bäck porla bakom en lada. Hade aldrig nått mina öron där förut. Nu hörs den mitt i tystnaden. Upptäcker också en gigantisk gran en bit därifrån. Går in och ställer mig under grenarna och kan stå raklång, men ändå gömd och det känns som då jag byggde koja när jag var liten. Jag ler stilla, ända ifrån tårna. Det susar försiktigt utanför.

Under den ganska långa promenaden möter jag en enda person. Läskigt och mysigt på samma gång. Ensam med bäcken, granen och tystnaden.

Glad åt det vi har

Alltså, allemansrätten. Allemansrätten! Fattar du hur fantastisk den här? Det är ju helt otroligt att vi kan promenera omkring i skog och mark helt utan att behöva fråga om lov, bara vi visar respekt för naturen och har koll på när vi hamnar fel. Frickin' awesome!

Läs och lär om allemansrätten hos Friluftsfrämjandet. Tydligt och informativt. Tack för att jag får leva här!

Parkens många ansikten

Igår dimma och dis. Stilla dropp från björkens grenar. Sexton minuters sagolik stämning och magisk prakt.

Idag krispigt och klart. Frasande frostiga löv under fötterna. En kvarts fascination av mötet mellan natur och konstruktion.

Andra dosen, med bonuseffekt

Det finns inget dåligt väder ... På med goretex-byxorna (second hand-fynd i somras), gummistövlarna, regnjackan och ut i gråvädret. Hade tänkt gå ett varv i spåret som jag brukar springa (nåja) i, men eh ... nä, jag vill inte bryta alla ben i kroppen. In i blöta skogen med mig!

 

Ja, ibland bjussar skogen på lite mer oväntade fynd. Ska notera positionen och gå dit med en bok någon gång i vår.

Åh, varför har jag inte börjat med det här tidigare?! Det var så härligt att lufsa runt bland vindfällen, mossa, stenblock och kottar att jag inte kunde låta bli att le för mig själv. I flera minuter!

In i skogen 12.40, ut ur skogen 13.10 = 30 minuter. Vilket ger sammanlagt två timmar hittills. På två dagar. Det här går ju som en dans!

Årets första dos

Tystnaden. Den tydliga avsaknaden av buller. Det lågmälda ljudet av kvistar, vatten, fågelkvitter och sus. Klockan var 11.52 när jag gick iväg. När jag klev in på Gesällen för att ta en våffla var hon 13.06. En timme ute i skogen innan paus, alltså. Och så promenaden hem.

Mitt högst personliga (och kanske inte lika allmängiltiga som Onytt-året) projekt för 2014 är igång:

Jag ska tillbringa en stund i skogen varje dag, med ett minimum på tre timmar i veckan. Och förhoppningsvis skapa fantastiska saker med inspiration från utomhusvistelsen.

I dag, efter att ha suttit på en bänk och skissat en kort stund, föddes idén till att skapa coola stjärtlappar att sitta på. Jag frös nämligen en aning om rumpan ...