21 januari 2014

Jag, en stigkramare

Det börjar likna ett förhållande. Skogen och jag. Den första förälskelsen har gått över. Pirret och glädjefnattet har omvandlats till en mjuk känsla i magen och en varm kärlek. Som om den omfamnar mig varje gång jag kliver in. Kanske extra passande idag, på Kramens dag.

Och stigarna. De är som skogens ådror.

Envist upptrampade, trevande, stigar som snirklar, stigar som snön suddat ut, breda och smala stigar. Plötsligt bara finns de där. Någon har valt att sätta sina fötter eller hovar längs just den här sträckningen. Och så någon till och ytterligare någon. Och lika upphetsande som det är att trampa upp en egen stig, lika tillfredsställande är det att "hjälpa" någon som börjat, men fått sina steg översnöade.

I kväll checkade jag av båda två.

Tyvärr var mörkret för kraftigt för att föreviga dem, men utsikten bjuder jag på. Där jag kände mig som en spejare som spanar ut ur skogsbrynet, på hemligt uppdrag.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.