Pudret som får öronen att vila

Efterlängtad snö. Det händer något med stämningen utomhus när den kommer. Tystnaden blir kompaktare, ljuset mer mystiskt. Plötsligt hör jag en väldigt liten bäck porla bakom en lada. Hade aldrig nått mina öron där förut. Nu hörs den mitt i tystnaden. Upptäcker också en gigantisk gran en bit därifrån. Går in och ställer mig under grenarna och kan stå raklång, men ändå gömd och det känns som då jag byggde koja när jag var liten. Jag ler stilla, ända ifrån tårna. Det susar försiktigt utanför.

Under den ganska långa promenaden möter jag en enda person. Läskigt och mysigt på samma gång. Ensam med bäcken, granen och tystnaden.