Färgglada stenar ska bli fler

Så summeras även den gångna veckan och den var inte den sämsta. Trots tvivel och umbäranden. Det var vackert väder nästan hela veckan och tack vare Susannas idé om att måla stenar, så klarade jag av att komma ikapp på alsterfronten. Med lite akrylfärg och akvarellfärg gick det som en dans. Dock upptäckte jag att jag behöver nya penslar.

Kanske inte det mest strålande av mina alster, men det var otroligt rogivande. Och jag vet att det här kan utvecklas. Flera av mina kompisar i San Francisco har testat "painted pebbles" på olika sätt. Läs här om 100 stones for love och inspireras till din kommande fest (kanske ett bröllop?). Diana Fayt är keramiker, men målar även små stenar i fantastiska mönster och håller kurser i det, som mina andra kompisar har varit på.

Söker du på nätet hittar du massor av inspirerande bilder och sajter på olika sätt, när det gäller hårda små fynd från marken.

Jag har redan plockat fler stenar på promenaderna. De som har tydliga kanter passade bra till just det jag gjorde på bilden, medan såna som är mer runda vädjar mer till friare dekoration.

Fortsättning på stenarna följer. Även om stenarna ovan känns färdiga nu, kanske jag bygger på dem ännu mer framöver, vem vet ...

... och medan vi väntar noterar vi den gångna veckans stunder i skogen:
må - 20 min skog och trädgård
ti - 48 min skog och elljusspår
on - 0 min (5 armhävningar)
to - 46 min skog och elljusspår
fr - 0 min (5 armhävningar)
lö - 17 min park
sö - 5 min park
=  2 h 16 min

Stenar på gång

Ibland är jag extra tacksam för era kommentarer. Susannas kommentar till förra inlägget gav mig verkligen ny energi. Plockade genast några stenar på måfå under min promenad runt spåret och har nu trevande börjat måla på dem. Både med akrylfärg och akvarell.

Underbart! Lätt och opretentiöst. Meditativt. Förlösande på något sätt.

Så oansenliga de ser ut när de ligger där på skrivbordet och väntar. "Ge mig lite färg!" tycks de ropa ... Lugn stenisar, det är på gång, jag lovar!

Stilla veckans resultat

 Ja, inget alster den här veckan heller, trots att jag var ledig i fredags och hade kunnat skapa hela dagen. Känner ett allt tyngre ok på min axlar, nu i form av kravet på tre färdiga skapelser att visa upp nästa vecka.

Stunderna har det dock varit aningen bättre bevänt med:

må - 0 min (5 armhävningar)
ti - 34 min skog
on - 0 min (8 armhävningar)
to - 20 min skog
fr - 10 min park
lö - 53 min skog, hav, trädgård
sö - 40 min skog
= 2 h 37 min

Farmor och blommorna

Anemone nemorosa. Anemone hepatica. Betula alba.

Efter mitt inlägg häromdagen började jag tänka på min farmor. Hon som jag såg som min farmor. Ingeborg. Min biologiska farmor har jag aldrig träffat, eftersom hon dog sex år innan jag föddes. Farmor Karin.

Ingeborg gillade blommor. Hon åkte på blomsterkurser, vandringsveckor längs blomsterstigar i fjällvärlden och fotograferade sprakande blomsterprakt när hon var på semester på Gran Canaria.

Och så lärde hon mig de latinska namnen på alla möjliga växter. Repeterade dem tills jag blev less på hennes välvilliga tjat.

Primula veris. Tussilago farfara. Taraxacum vulgaris.

Än idag, när jag som vuxen hör någon nämna blomnamnen på latin eller jag ser dem stå och lysa i naturen, blir jag glad och stolt inombords.

Viola tricolor.

Tack farmor Ingeborg!

De dansande andarnas skog - mitt påsktips

Har just sett Linda Västriks dokumentär "De dansande andarnas skog" på SVT Play. Den handlar om akafolket i Kongo, men egentligen om allmänmänskliga glädjeämnen och problem. Fantastisk. Fick mig att tänka på livet och döden och vårt sätt att förhålla oss till dem båda. Och på hur vi ser på vår omvärld.

Se den! Ligger kvar på SVT Play till den 8:e maj.

Min surrande farfar

Solen hade precis gått ner, men skymningsljuset var klart. Blåsipporna duckade i kylan.

Jag tog skogsstigen parallellt med elljusspåret en bit, för att undvika snöfläckarna och isen på de skuggade delarna av spåret. Ett intensivt och på något vis okontrollerat småkvitter pågick i tallkronorna ovanför mitt huvud.

Fåglarna har fått ungar. Jag trampar på i mina gamla joggingskor.

Plötsligt hör jag ett annat ljud som inte passar in i den kylslagna vårkvällen. En humla flyger förbi, precis framför mina fötter. Först rycker jag till av det oväntade surret, men blir sen lugn och ler. Både i ansiktet och inuti. 

"Hej farfar!"

När farmor Ingeborg levde pratade hon ofta om att humlan representerade hennes bortgångne make. Först, för många år sen (på 1960-talet?), handlade det om hennes första man Gösta, som dog plötsligt en natt. Strax efter att det hänt pockade en humla på uppmärksamhet. Hon kände att den talade till henne och hon - som var starkt troende - slog upp Bibeln och hamnade rakt på ett stycke som handlade just om humlan. Det gav henne styrka att ta sig igenom sorgen. Hon berättade som sagt den här historien lite då och då för oss barnbarn och jag har alltid tyckt om den.

Hennes andra man, min farfar Titus, dog 1985. Även då fanns humlan med, strax efter. Både hos farmor och hos pappa. Kanske inte lika konkret med bibeltext och allt, men pappa brukar fortfarande prata om farfar när en humla är närgången. Att det är som en hälsning.

Efter någon sekund är humlan borta. Jag fortsätter ytterligare några meter på stigen. Då kommer några tårar igen.

Allt är så hjärtskärande vackert. Igen.

Medioker tid, ingen kreativitet

må - 0 min (5 armhävningar)
ti - 2 min park
on - 54 min skog och park
to - 0 min (5 armhävningar)
fr - 0 min (5 armhävningar)
lö - 50 min skog
sö - 16 min park
= 2 h 2 min

Ja, så blev den. Förra veckan. Varken den bästa eller sämsta, rent tidsmässigt. Men jag har i alla fall kommit igång (nåja) med att gå i rask takt, vilket förhoppningsvis ska få upp mitt flås och så småningom tillåta mig att springa runt spåret, minst ett varv. Och i förlängningen kunna ta mig igenom min sträcka i Indalsledenloppet, som vi har anmält oss till från jobbet.

Värre är det med kreativiteten.

Jag skapade inte ett jota på hela veckan. Fäste lite trådar i en vante, det är allt. Inte en skiss, inte en konkret tanke, inte ett penseldrag eller virkad maska.

Två grejer till nästa söndag alltså. Då är det påskdagen.

Blåsippan ute i backarna står

Premiärpromenad runt spåret i dag. Två varv i rask gångtakt, förutom då jag stannade för att titta på de underbara blåsipporna som neg både här och där. Våren! Kändes för övrigt som om jag har långt kvar till att kunna springa någon längre sträcka ...

Men blommorna var vackra.

 

En helt vanlig vemodig kväll

Jag började gråta. Så fint var det.

När jag gick iväg på min promenad var jag inte direkt på topp. Oro i kroppen, spänd i magen, klump i halsen. Men skymningsljuset med den låga solen gjorde kvällen hisnande vacker. Vindstilla. Vemodig. Jag hittade en ny stig som både bjöd på festkonfetti på marken, ett avskalat träd utsträckt vid sidan och en vidunderlig utsikt. Och så såg jag mina första tussilago för året!

Flera gånger under vandringen kom jag på mig själv med att le och tänka att "det var en himla tur att jag pallrade mig ut". Väl ute ur skogen gick jag vidare runt i parken. Fortfarande det där guldfärgade skymningssolljuset. Fastnade framför skogsbrynet när jag hörde en ensam koltrast sjunga så oerhört vackert genom tystnaden.

Efter några minuters stillhet slet jag mig från fågelsången och traskade ner för att hälsa på min favoritgran och få lite själslig tröst. Då ser jag att det hänger något i de nedersta grenarna. Någon har hängt upp små inplastade bilder på olika bär. Pedagogiskt: blåbär, lingon, körsbär, röda vinbär osv.

Jag går in under grenverket, ställer mig och tittar på bilderna som hänger där. Ser framför mig hur någon lärare eller fritidsledare tagit med sig barnen in under grenarna och pratat om alla bär som finns i skogen. Hur barnen pratat i munnen på varandra, pekat, frågat.

Hjärtat växer och jag fylls av en varm känsla. Kanske en slags lycka. Då kommer klumpen i halsen upp till ögonen och några tårar hittar ut.

Tårarna sinade, men känslan höll i sig ända hem.

Körturné gav plus och minus

Den fanns god potential i den gångna veckan. Och jag är inte missnöjd. Men bättre kan jag! Både när det gäller stundernas längd/mängd och alstren.

Vi var på turné med kören i helgen, så det blev mycket sittande i en buss mellan de olika städerna och konsertställena. Därmed lyckades jag virka två nya handledsvärmare/torgvantar. Dock blev det inget skissande. Och det här med att hinna med en stund i skogen mitt i det tajta körschemat för helgen, det var i princip tji. Promenad till och från bussen och en underbar paus i en slänt full med Scillor i Säffle blev helgens resultat.

Körkompisen Sofia pausar i slänten som är fylld av Scilla.

Därmed summeras förra veckans stunder så här:
må - 2 min park
ti - 54 min skog och park
on - 37 min skog och park
to - 0 min (5 armhävningar)
fr - 5 min park
lö - 16 min park
sö - 2 min park
= 1 h 56 min

Träning - inget aprilskämt

Igår var första gången sen projektstarten som jag gick ut i skogen i syfte att verkligen träna. Efter tre månader. Första april. Nåja.

Jag gick i rask takt i ungefär 30 minuter och var ute i en knapp timme. Det doftade våt mark, så som det bara gör på våren. Och skymningen var så vacker och varmt blå att det nästan gjorde ont i hjärtat.

Tankarna vandrade oundvikligen iväg till de vårkvällar jag som barn var ute med cykeln och åkte omkring med någon av mina grannkompisar. Spelade basket på en knagglig plan av svart asfalt kväll efter kväll. Eller de hundratals gånger jag stod ensam på samma plan och sköt skott på skott mot korgen i skymningen. Eller sparkade en orange plastfotboll mot vår mörkgröna garageport i timtal.

Det doftade exakt likadant då. Och bara under en kort period av året.

Den verkar vara nu.

På vägen hem från min runda hälsade jag på min favoritgran och passerade även en prydlig hög med stockar, som röjts undan i skogen efter stormen Ivar.

Återigen doften. Doften!

I kväll tog jag ännu en rask promenad och råkade se två rådjur! Glädjen jag får av naturen. Så stor. Tack - vem som nu ska tackas - för att jag har den här möjligheten i livet.