9 april 2014

En helt vanlig vemodig kväll

Jag började gråta. Så fint var det.

När jag gick iväg på min promenad var jag inte direkt på topp. Oro i kroppen, spänd i magen, klump i halsen. Men skymningsljuset med den låga solen gjorde kvällen hisnande vacker. Vindstilla. Vemodig. Jag hittade en ny stig som både bjöd på festkonfetti på marken, ett avskalat träd utsträckt vid sidan och en vidunderlig utsikt. Och så såg jag mina första tussilago för året!

Flera gånger under vandringen kom jag på mig själv med att le och tänka att "det var en himla tur att jag pallrade mig ut". Väl ute ur skogen gick jag vidare runt i parken. Fortfarande det där guldfärgade skymningssolljuset. Fastnade framför skogsbrynet när jag hörde en ensam koltrast sjunga så oerhört vackert genom tystnaden.

Efter några minuters stillhet slet jag mig från fågelsången och traskade ner för att hälsa på min favoritgran och få lite själslig tröst. Då ser jag att det hänger något i de nedersta grenarna. Någon har hängt upp små inplastade bilder på olika bär. Pedagogiskt: blåbär, lingon, körsbär, röda vinbär osv.

Jag går in under grenverket, ställer mig och tittar på bilderna som hänger där. Ser framför mig hur någon lärare eller fritidsledare tagit med sig barnen in under grenarna och pratat om alla bär som finns i skogen. Hur barnen pratat i munnen på varandra, pekat, frågat.

Hjärtat växer och jag fylls av en varm känsla. Kanske en slags lycka. Då kommer klumpen i halsen upp till ögonen och några tårar hittar ut.

Tårarna sinade, men känslan höll i sig ända hem.

4 kommentarer:

  1. Fint skrivet. Värdet av vemod är underskattat tycker jag. Vemod är som en hävstång för tacksamhet och lycka. Och när en tagit sig hela vägen dit brukar det ofta kännas bra.

    SvaraRadera
  2. Tack Ordinerat. Håller med. Vemod ger en alldeles särskild känsla i kroppen. Ska försöka bejaka hävstången och vandra mot tacksamhet och lycka.

    SvaraRadera