16 april 2014

Min surrande farfar

Solen hade precis gått ner, men skymningsljuset var klart. Blåsipporna duckade i kylan.

Jag tog skogsstigen parallellt med elljusspåret en bit, för att undvika snöfläckarna och isen på de skuggade delarna av spåret. Ett intensivt och på något vis okontrollerat småkvitter pågick i tallkronorna ovanför mitt huvud.

Fåglarna har fått ungar. Jag trampar på i mina gamla joggingskor.

Plötsligt hör jag ett annat ljud som inte passar in i den kylslagna vårkvällen. En humla flyger förbi, precis framför mina fötter. Först rycker jag till av det oväntade surret, men blir sen lugn och ler. Både i ansiktet och inuti. 
"Hej farfar!"
När farmor Ingeborg levde pratade hon ofta om att humlan representerade hennes bortgångne make. Först, för många år sen (på 1960-talet?), handlade det om hennes första man Gösta, som dog plötsligt en natt. Strax efter att det hänt pockade en humla på uppmärksamhet. Hon kände att den talade till henne och hon - som var starkt troende - slog upp Bibeln och hamnade rakt på ett stycke som handlade just om humlan. Det gav henne styrka att ta sig igenom sorgen. Hon berättade som sagt den här historien lite då och då för oss barnbarn och jag har alltid tyckt om den.

Hennes andra man, min farfar Titus, dog 1985. Även då fanns humlan med, strax efter. Både hos farmor och hos pappa. Kanske inte lika konkret med bibeltext och allt, men pappa brukar fortfarande prata om farfar när en humla är närgången. Att det är som en hälsning.

Efter någon sekund är humlan borta. Jag fortsätter ytterligare några meter på stigen. Då kommer några tårar igen.

Allt är så hjärtskärande vackert. Igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.