14 januari 2014

Vuxen hos barnen i snön

Jag måste gå åt något annat håll snart. Till någon annan skog. Vid skolan finns det väl träd?

Det är mer än minus tio och mina kinder bränns nästan av kylan. Oändligt långsamt singlar små snöflingor ner och pockar på uppmärksamhet i gatlyktornas sken. Det knarrar under fötterna. Jag går över gatan och in genom en öppen grind, in på skolgården. Där står täta tallar och granar med rejäla stammar och sträcker sig högt mot himlen. Som om de vakar över gården. Marken omkring dem kryllar av spår efter små fötter. I mitt huvud kan jag höra hur det stojas på rasterna. Här och där vid flera av träden står stora tallkvistar lutade mot stammen och formar små kojor.

Barn som pratar med varandra inne i kvistkojan, barn som gömmer sig, barn som springer, barn som bygger i snön, barn som skrattar så de kiknar. Barn som motvilligt går in till klassrummet igen.

En bit bort bland träden är en höjd som sluttar kraftigt. Någon har släpat en snowracer (eller bob, som vi sa ibland när jag var liten), men inte ända upp. Vad hände? Tog rasten slut? Var det för jobbigt?

Några få steg med mina vuxna ben i tjocka täckbyxor tar mig lätt upp på toppen av den branta kullen. Tittar ner bakom mig. Ser ett sammelsurium av små fotspår. De har varit ivriga att komma upp. Även utan kälke.


När jag vänder mig om ser jag kanan, formad av många overallklädda rumpor och magar. Den går genom högt fruset gräs ner till en stor plan.

Jag är vuxen, det är mörkt, ingen ser mig. Nu gör jag det.

Wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih!

Nere. Lycka.

Jag fortsätter min promenad ut ur skogspartiet, runt planen och genom min gamla skolgård. Leendet från att åka kana möter mina tårade ögon och en klump som plötsligt känns i halsen.

Träden är enorma. Det var längesen jag gick i skolan.

2 kommentarer: