En livgivande lunch

Jag hade, som sagt, litegrann gett upp. Kände mig trött, misslyckad och drabbad av novembermörkret. Så fick jag höra om att det skulle komma lite sol (!) och planerade in en promenad tillsammans med en kollega på lunchen för att få lite ljus och D-vitamin.

Kollegan kunde dock inte komma loss, så jag gick iväg själv. Köpte en wrap och en juice och letade efter någon slags natur i närheten av Radiohuset.

Det blev Gustaf Adolfsparken. En park jag aldrig satt min fot i, trots att jag går förbi där varje dag.

Barn lekte, en gubbe kämpade med sin rollator, solen letade sig fram mellan husfasader och stänkte svagt ljus på trädgrenarna. Jag gick långsamt och hamnade framför en kyrka. Inte heller den hade jag noterat tidigare: Gustaf Adolfskyrkan.

En sympatisk grej med kyrkor är att de ofta är öppna för allmänheten. Jag gick in.

Plötsligt blev jag helt lugn. En speciell tystnad omslöt mig. Jag satte mig i kyrkbänken, andades, åt min macka, gick runt, tittade på de fina färgglada fönstren och gick till slut ut igen. Det var som om min själ hade fått ny kraft. Utanför ansträngde sig fortfarande solen för att tränga fram till mig, så jag satte mig på en bänk och åt klart i det svaga solljuset. Tittade på de knotiga träden i parken och log.

Det var två veckor sen. Efter den dagen har jag mått bättre, även om det har varit upp och ner. Tack Gustaf Adolf-ställena!


Då gör det inte lika mycket att de senaste veckorna inte varit så mycket bättre än tidigare:

v47
må - 10 min park
ti - 2 min park
on - 0 min
to - 7 min park
fr - 2 min park
lö - 2 min park
sö - 2 min park
= 25 min park

v48
må - 7 min park
ti - 20 min park
on - 10 min park
to - 7 min park
fr - 5 min park
lö - 0 min
sö - 15 min park
= 1 h 4 min park