En boll är bästa leksaken

I närheten av där vi bor finns en basketplan som är öppen för allmänheten. Jag har ofta gått förbi och önskat att jag kunde stå där med en boll och kasta och kasta, precis som jag gjorde när jag var yngre, hemma. Jag har aldrig spelat i något lag eller tränat, men älskade basket i skolan och alla vi barn i området spelade ofta på planen som låg intill mitt barndomshem.

Häromdagen fyllde jag år. Och fick en basketboll av min man!

Presenten!

Korgen.

 ... och någon kväll senare kunde jag äntligen ta bollen under armen, jogga runt elljusspåret som uppvärmning och sen gå till basketplanen.

Öppningen i nätstängslet är stor och välkomnande. Jag går in. Studsar trevande mot asfalten. Muskelminnet finns kvar. Hela kroppen upprymd. Känslor av förväntan, nostalgi, lust blandas i huvudet. Tar upp bollen. Dribblar fram till straffpunkten, stannar. Studsar bollen några gånger innan jag siktar och skjuter.

Schwoooff!

 Jaaaaa!!! Folkets jubel i mitt huvud. En riktig kasse, en swish, rakt genom nätet utan att ta i ringen!

Hur det gick sen kan vi ta en annan gång. Jag nöjer mig och gläds fortfarande åt att första skottet var en fullträff. Glädjen över att få springa på planen med en studsande boll slår det mesta.